Gadgeten innehöll ett fel

lördag 3 mars 2018

Synen på religion inom Alternative für Deutschland

I det tyska valet 2017 fick det starkt nationalistiska och socialkonservativa partiet Alternativ för Tyskland (AfD, bildat 2013) 12,6 procent av rösterna till förbundsdagen och blev därmed det tredje största partiet. Dess stora framgång bidrog till att försvåra de långvariga diskussionerna om formandet av en majoritetsregering. AfD kallas i etablerade media och av andra politiska partier ofta (höger)populistiskt och samarbete avvisas. Tonläget i polemiken mot det nya partiet är mycket högt. Centrala inslag i dess program är kraftigt minskad invandring, ökad gränskontroll och mer av direkt demokrati (med Schweiz som förebild). AfD är mot euron men för fortsatt tyskt medlemskap i EU.

Redan från början fanns inom AfD en skarp kritik mot islam samt ett värnande om vad som kallades Tysklands kristna, eller judisk-kristna, kulturarv och värdegrund. Dessa inslag har med tiden förstärkts, även om det finns en betydande spännvidd mellan olika falanger. Medan vissa AfD-ledare tydligt stött t.ex. Pegida-rörelsen, som sedan 2014 under den gamla östtyska, anti-socialistiska parollen ”vi är folket” regelbundet demonstrerat mot ”islamiseringen av Tyskland” och för landets kristna tradition, har andra markerat en viss distans till den typen av extrema grupper. Inom Pegida (patriotiska européer mot islamiseringen av västvärlden), där etablerade medier benämns ”lögnpress” och jämförs med ”köpta” medier under den socialistiska DDR-tiden, betecknas muslimer som kulturellt bakåtsträvande, intoleranta, våldsbenägna, kvinnoförtryckande och oförmögna att särskilja religion och politik. Medan islamiska influenser motarbetas, ska i stället ”tyska värderingar” med rötter i den kristna traditionen stärkas.


Utan att alltid helhjärtat stödja Pegida har AfD-ledare uttryckt förståelse för dess mål och kritiserat islamisk sammanblandning av religion och politik, i strid med synen på kristendom och ”europeisk mentalitet”. Ofta efterlyses en ”upplysning” bland muslimer. En del av ledarna har framhållit vikten av att särskilja islamism (politisk islam) från andra former av (mer privat) islam och accepterat muslimer som vill och kan integreras i tysk kultur. Andra, t.ex. Alexander Gauland och Alice Weidel, partiets toppkandidater inför valet i fjol, har stundtals uttryckt sig mer grovt generaliserande. Några av de interna kritikerna, som pläderat för en mer pragmatisk realpolitik och kritiserat partiets radikalisering, har markerat distans eller t.o.m. hoppat av.

Ett centralt inslag i islamkritiken inom partiet är avståndstagandet från alla former av sharia-inflytande. Sharia (islamisk lag) uppfattas som helt oförenlig med tyska lagar. Bl.a. minareter och böneutrop uppfattas som härskarsymboler som bör förbjudas. Endast muslimer som ser islam som en privatsak anses kunna integreras. I partiprogrammet finns satser som ”islam tillhör inte Tyskland” och ”tysk ledkultur i stället för mångkultur”. Ett av förslagen till konkreta åtgärder är förbud mot moskébyggen finansierade av islamiska stater. Sjalar, som tolkas som symboler för kvinnors underordning, ska efter fransk modell förbjudas bland lärare och studerande i skolor och på universitet. I valprogrammet 2017 betonades bl.a. vikten av att avvisa islamiska ”parallellsamhällen” i förorter, och det slogs fast att konfessionella universitetsprofessurer i islamisk teologi – till skillnad från kristna sådana – ska avskaffas och resurserna i stället överföras till lärostolar i islamvetenskap. Konfessionell islamisk religionsundervisning i skolor ska inte heller tillåtas, och imamers predikningar måste hållas på tyska.

Den tyska (led)kulturen sägs vara baserad på värden från kristendomen, antiken, humanismen och upplysningen. Mångkultur anses upplösa samhällsgemenskapen och ge upphov till gettosamhällen och i slutändan nationens sönderfall. AfD vill öka stödet till traditionella kärnfamiljer, särskilt där det finns många barn, och arbeta för att kraftigt minska antalet aborter. Medan vissa av partiets ledare, som vice ordföranden Beatrix von Storch, är aktiva kristna, ser sig andra, t.ex. Gauland, snarare som ”kulturkristna”. Inom AfD finns sedan 2014 ett förbund för kristna partimedlemmar, Christen in der AfD, som samlar konservativa kristna bland både katoliker och protestanter. Enligt dessa kännetecknas etablissemangets syn på islam av en blandning av önsketänkande och naivitet. Kristendomens kärnbudskap anses vara helt oförenligt med islam. Förhållandet till majoriteten av mer liberala ledare inom de stora kyrkorna, som ofta skarpt kritiserar AfD och dess grundsyn i religions- och invandringsfrågor, är mycket spänt.

Jämfört med flertalet andra europeiska länder tog det väsentligt längre tid i Tyskland innan starkt nationalistiska och invandringskritiska attityder kom att manifesteras i något stort politiskt parti. Detta måste till stor del ses i ljuset av landets moderna historia och effekterna av de alldeles extrema händelserna under den av Hitler ledda nationalsocialistiska eran. Att rädslan för och motståndet mot det ”främmande”, särskilt islamiska, nu ökat torde delvis sammanhänga med Tysklands ovanligt generösa asylpolitik, dess ”välkomnandekultur”. Den överväldigande majoriteten av flyktingar o.a. med utländsk bakgrund har kommit från muslimskt dominerade länder. Ett växande antal tyskar delar inte Merkels inställning ”wir schaffen das” (vi klarar av det). Att de största partierna rört sig mot den politiska mitten och haft ett koalitionssamarbete har därtill ökat utrymmet för ett ytterlighetsparti som AfD. Från centralt styrande håll hörs ofta krav på att de östra delarna av landet, där stödet för AfD är särskilt starkt och ovanan att umgås med muslimer speciellt stor, ska ta ett större ansvar för mottagningen av nyanlända. Även om förändringarna efter den tyska återföreningen varit snabba, finns det därtill större arbetslöshet o.a. socio-ekonomiska problem i östra än västra Tyskland, vilket bidragit till AfD:s grogrund och tillväxt.



torsdag 1 mars 2018

Vem får tolka en religion egentligen?


Ann Heberlein, teologie doktor och kandidat till riksdagen 2018, skriver i SvD att det är uppåt väggarna att Växjö kommun behandlar frågan om böneutrop som en miljö och hälsoskyddsfråga.

Heberlein kanske menar att teologin är en värdefull resurs för att avgöra i vilken kommunal instans ansökta tillstånd skall avgöras. Plausibelt, men det får teologer dryfta sinsemellan. Även för religionsvetenskaperna är det intressant att observera hur spörsmål som relaterar till religion behandlas kommunalt, regionalt och statligt. Men Heberleins resonemang är också intressant i sig själv och värd att fundera kring, då det går utanför det observationella och tolkande till det preskriptiva. Hennes text graviterar nämligen runt två för religionshistoria viktiga tema: Intentionalitet och tolkningsföreträde.

Med visst stöd i Göran Larsson (2006), Muhammad Fazlhashemi (2008) Andreas Malm (2009) Mattias Gardell (2010) så kan man göra en försiktig observation att muslimer och islam tenderar att inte tillfrågas, utan påläggas tolkningar av islam utifrån frågeställarens egna föreställningar.

Heberlein menar nämligen i sitt näst sista stycke att ”Det uttalade syftet med bö
neutrop, är att bå
de troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap.”

Heberlein har ingen referens till hur hon har tagit fasta på syftet med böneutrop. Om man följer den egna sunnitiska historiografin och källmaterialet i haditherna, så skrivs snarare fram ett behov av att kalla de troende i Medina till bön och både klockringning och blåsande i horn är skarpa förslag. Slutligen löstes problemet genom en uppenbarelse i drömform. Abdullah ibn Zaid hade drömt att en man i grönt kom till honom, lärde honom orden, vilket profeten då skall ha bekräftat som en sann (gudomlig) dröm. (Återfinns bl a i Bukharis samlingar kapitel 11)

Det som skaver i Heberleins tolkning är att hon inte ägnar den mytologiska (eller teologiska beroende på perspektiv) berättelsen någon tanke. Istället ger hon sig själv tolkningsföreträde och berättar för muslimer varför de gör som de gör.

Här framträder en viktig distinktion mellan kunskapsparadigmen teologi och religionshistoria med all önskvärd tydlighet, tror jag. Religionsvetenskaperna kritiseras stundtals, bland annat i denna bloggs kommentarer för att vara onödigt försiktig eller vag i tolkningar av religiösa fenomen. Teologen Heberlein verkar där emot inte ha några problem med att göra en normativ förklaring av ett fenomen, där hennes tolkning av ”syftet med böneutropet” åsidosätter både nutida intentioner (Här hade ju ett uttalande från den ansvarige församlingsledaren i Växjö kunnat stödja Heberleins tes) och intern teologisk historia.

I slutändan blir frågan om teologin spelat ut sin roll som ett relevant sätt att studera religion och till religion relaterade fenomen? Om Heberleins text agerar sanningsvittne tycks man sakna de mest basala epistemologiska verktygen för att förstå skillnaden mellan tolkning, åsikt och fakta.

Frédéric Brusi,
Stockholms Universitet


lördag 27 januari 2018

Noor Inayat Khan - spion, sufi och offer för förintelsen

En av alla de miljontals människor som avrättades under förintelsen, vars minnesdag infaller idag, var Noor un-Nisa Inayat Khan. Hon var dotter till den indiske musikern och sufimissionären Inayat Khan (som besökte Sverige 1924).

Noor Inayat Khan föddes i Moskva samma år som första världskriget började, men kom att växa upp i Suresnes utanför Paris. Liksom sina bröder instruerades hon såväl i de indiska musiktraditionerna, som i de sufiska läror hennes far ägnat sitt liv åt. När andra världskriget bröt ut flydde familjen till England där Noor värvades som agent av brittiska flygvapnet och utbildades till radiooperatör. 

Noor Inayat Khan

I skydd av mörkret flögs hon in i det naziockuperade Frankrike 1943 där hon under falsk identitet rapporterade till de allierade styrkorna. Hon förråddes av en tysk dubbelagent och greps, fängslades och torterades under nästan ett år utan att avslöja något om sitt uppdrag eller de uppgifter hon rapporterat vidare till England. 

Den 11 september 1944 avrättades hon i koncentrationslägret Dachau. Enligt vittnen ska hon hunnit skrika "Liberté" strax innan hon sköts i huvudet från nära håll.

Efter sin död hedrades Noor Inayat Khan med både det brittiska S:t George-korset och franska Croix de Guerre.

Simon Sorgenfrei
Södertörns högskola